I could really use a wish rightnow
Ikväll känner jag mig fruktansvärt ensam, ensam och deppig.
Här sitter jag och är sjuk när alla andra går ut och har kul, fast det var ju mitt eget val.
Blir så irriterad på att jag inte förstår mig på dig. Att du kan vara så avvisande men samtidigt så framåt. Du ger mig både hopp, förvirring och någon slags uppgivenhet.
Att du åker imorgon gör det inte bättre. Men, jag får antingen glömma dig helt eller ta nya tag om tre månader. Pinsamt nog tror jag att jag saknar dig redan? Hur jag nu kan göra det. Jag önskade (önskar?) så mycket av det här.
Det känns som att den här våren kommer bli otroligt tråkig och seg, bara på grund av detta. Fast det ska bli intressant att se hur mycket vi kommer hålla kontakten, om vi ens håller kontakt överhuvudtaget? Kanske hörs vi inget mer nu, kanske avslutar vi det lilla som fanns. Kanske tar vi en paus, för att sedan vara mer redo än någonsin. Kanske tror vi att det kan funka, men så blir det inte så. Endast tiden kan utvisa.
Jag har funderat på om skrivandet här förstör eller hjälper. Jag vet att det hjälpt mig till att våga, men jag funderar på om det förstärker mina tankar och känslor. Om jag går in i allting så mycket att det blir överväldigande och förstorat. Men om det hjälper mig att våga så måste det väl vara bra? Man måste ju våga för att vinna...
Skrivandet har nog också fått mig att inse en del saker; att allting är väldigt upp och ner, även med mig och mina känslor.
Kommentarer
Trackback
