discoveryourself

 

(fint hittat här)

Jag tror att jag är beroende av dig. På så kort tid bestämde jag mig för att du på något mystiskt vis blivit en av mina bästa vänner. Kanske för att du brydde dig när ingen annan riktigt gjorde det. Frågade och fanns för mig i alla stunder, även om jag bara visade dig små skymtar av mitt inre. Att öppna mig helt vore en omöjlighet, är en omöjlighet.

Jag saknar dig nu, när du inte finns här. Trots att jag vet att vi kommer prata nästan var dag, precis som vanligt. Aldrig trodde jag att jag skulle sakna dig.

Jag tog det med en axelryckning när du sa att du tyckte om mig. Ville inte förstöra vår vänskap. Visste på något vis att du inte riktigt visste vad du egentligen ville. Visste att jag aldrig skulle kunna tycka om dig så.

Jag vet inte om jag är rädd för att du ska sluta tycka om mig. Jag skäms för det, men jag tror att jag behöver det. Behöver någon som jag vet tycker att jag duger. Någon som ser det där fina i mig, och jag vill veta vad den någon ser.

Jag vet att när du kommer tillbaka kanske det där inte finns längre. Fast det gör väl inget, egentligen. Det underlättar ju bara vår relation. Men ändå.

Klick.