discoveryourself

Jag vill också vara kär. Så jävla mycket.

Klick.

Patetisk jag är.

Jag har kommit på att jag faller så himla lätt för trygghet.
Så fort jag får nos på tryggheten får jag inte nog.
Söker bara mer och mer.
Är villig att gå hur långt som helst.
Villig att förstöra alla mina principer,
bara för att för någon minut eller två känna tryggheten genomsyra mig.

Hur skruvat är inte det.

(pics: weheartit.com)

Vilken drömmare jag är.

Klick.

(pic: weheartit.com)

När jag såg dig efter all denna tid som gått. Insåg jag att du förändrats på något vis, fast ändå inte.
Jag struntade i det då. Fast jag kunde känna att det blev spändare mellan oss.

Jag avfärdade dig förut när du sa att du verkligen tyckte om mig. Tänkte att det bara var något du sa, fast vad vet jag nu.
Då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna känna något mer för dig, göra något med dig. För vi är vänner. Och du är inte en sådan, en sådan jag får känslor för.

Men när du nu la dina armar runt min midja. Drog dina fingrar mot min bara mage. Höll om mig. Greppade mina händer och slingrade dina fingrar runt mina. När du var så nära mig som du bara kunde. När du satte dig med dina ben mot mina. När mina fingrar strök din bara nacke, för att du ville det. När det gick att ta på spänningen mellan oss.
När jag visste att jag för allt i världen inte fick vända mig om, mot dig. För då, då visste jag att du skulle fånga in mina läppar mot dina. Och det skulle bli så fel.

Vi är vänner, inget annat. Kan inte vara något annat. Det är inte dig jag känt något för, inte dig jag sett efter. Men ändå, så väcktes något då. Trots att jag kunde hålla emot när dina läppar snuddade vid mina för en halv sekund. För jag visste, vet, att det hade förstört oss. Vi kan inte göra det här. Kan inte.

Fast jag vet att jag antagligen inte kommer kunna stå emot i framtiden. Men det är ju inte dig, inte du.
Det är han, det var ju han.

Det kanske är mer längtan än kärlek, som någon så bra sa.

Hur blev det så här?

Jag vågar egentligen inte erkänna det för mig själv. Men jag vill verkligen träffa dig ikväll, se ditt ansikte igen.
Fast just därför vet jag att du inte kommer vara ute. Fan.

Klick.

Trycker undan all längtan och förväntan.
Låtsas som ingenting.
Fasar över hur jag kanske ändrar mig totalt.
Hoppas på att längtan ska gå i uppfyllelse.
Vet att det endast är en dröm, en förstorad sådan.
Fast är ändå inte helt säker.
Pratar i gåror, för jag vet inget annat.

Klick.

Oj, jag tror våren tog över mig. Därav det lilla uppehållet.


pic: www.flickr.com/photos/jacksonorway/

Han är hemma nu.
Fast jag vet inte om jag bryr mig.
Jag bara tänker på det hela tiden.

Klick.

(pic: weheartit.com)

När jag går ut är det enda jag ser killar som går från tjej till tjej. Och tjejer som går från kille till kille såklart.

En kille lägger armen runt mig och jag flyttar mig ett steg. Funderar ett slag. Efter en sekund har han armen om nästa och efter ytterligare några sekunder har han armen runt ytterligare en annan tjej. Jag känner att jag inte behöver det där. Det känns så patetiskt och fejkat. Vad ger det mig? Skulle det vara någon slags bekräftelse för mig att jag faktiskt blev en av alla hans hundra tjejer? Nej, då dansar jag hellre med mina vänner och slipper känna mig utnyttjad. Jag vill inte vara en i mängden, är det något fel med det?

Ibland undrar jag om jag gör annat än ser framåt. Lever jag någonsin i nuet?
Hela tiden tänker jag på skola, jobb, resor, vänner, kärleken osv.
Men sällan stannar jag upp och njuter av det som är nu.
Jag önskar jag gjorde det lite mer.

Klick.

(pic: www.annikasvenmarck.wordpress.com)

Hon är så ensam. Ensam under den vita sänghimmelen.
Ensam i skenet av månen, som lyser genom fönstret.
Hon funderar på att genomföra det hon länge funderat över.
Tänker att vindarnas sus i träden och månens sken ska bli hennes sista vänner, hennes åskådare.
Men hon vänder sig om. Låter tomheten fylla upp hennes späda kropp och somnar till slut, med salta tårar rinnande längs de bleka kinderna.
Livet har ännu för mycket att visa och ge.

En kort novell, eller vad man nu vill kalla det, som jag skrev för ungefär ett år sedan.

Klicka för världens bästa låt.

Idag kände jag verkligen att våren kommit och att sommaren närmar sig med stormsteg.
Jag blev så glad att jag sprang så snabbt nerför en backe att jag höll på att ramla.
Lagom töntig kände jag mig också.
Men det gjorde inget, för jag var så fruktansvärt glad!

Klick.

(pic: weheartit.com)

(pic: weheartit.com)

Känner mig så fruktansvärt likgiltig.
Vill inte att det ska vara så.
Vill väcka allt till liv igen.
Just nu känner jag ingenting alls.

Klick.

(pic: weheartit.com)

Jag gick igenom min stad häromdagen
och kom fram till att jag nog bor i Sveriges vackraste stad.
Livet är inte så pjåkigt ibland.
I sommar ska jag fan leva livet.
Göra allt jag vill och lite till.
Jag ska verkligen våga göra allt.

Klick.