discoveryourself

Idag saknar jag honom något enormt. Saknar hans närhet. Saknar att kunna prata om vad som helst. Saknar honom, hans leende. De fina rynkorna som bildas på hans kind när han ler. Saknaden äter upp mig. Jag orkar inte. Precis när jag tror att jag släppt allt så dyker det upp 1000 gånger värre. Antar att jag skjutit allt framför mig genom att jobba ihjäl mig. Men nu, nu gör det så jävla ont. Vill sätta mig på golvet och gråta och skrika.

Så jävla sant.

Du fortsätter att hitta vägar in i mitt liv, ofrivilligt eller ej. Jag är trött på all den här skiten nu.

Vill bli hel igen.

Klick.

Idag var första gången jag sov i samma säng som någon, sedan dig. De tunga andetagen bredvid mig fick mig att sakna det så. Fick mig att önska så himla mycket att jag hade någon som la armen om mig.
Fick mig att tänka på dig igen.
Fast nu vet jag, det funkar inte. Du är en sån fruktansvärd idiot.
Och jag är så jävla ensam. Så jävla jävla ensam.

Allting tär så mycket just nu och jag ser hur jag faller isär. Hur jag förändras bit för bit.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förändring är alltid bra, men jag är trasig. Så himla trasig. Jag har svårt att känna mig rätt och lugn. Känner mig bara fel. Passar inte längre in bland gamla vänner och är inte den jag en gång var. Irrar runt och försöker finna något som gör mig hel. Det här går inte längre.
Ingenting fungerar riktigt som det ska just nu, men jag kämpar på och försöker uppfylla mina mål och drömmar.

Never give up.

Klick.

Eller gör jag det.

Känner hur jag glider längre och längre ifrån gamla vänner.
Känner hur jag bygger upp allt fler murar för att skydda mig själv.
Jobbar så mycket jag kan för att skjuta ångesten framför mig.
Men det går inte att gömma sig för evigt, till slut kommer allt ikapp en.
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vet inte vart jag ska vända mig eller vilka beslut jag ska ta.
Känner hur allt som är dåligt äter upp det som en gång var bra.
Distanserar mig från omvärlden. Är rädd för livet och känslor.
Känner så mycket men samtidigt ingenting.
Skriker inombords, ropar på hjälp till ingen alls.
I vilken ände ska man börja?
Hur tar man tag i sitt liv och ångesten?

Klick.

Känner mig som ett tomt skal, men ändå är jag så fylld av värk och ångest. Det värker i hela kroppen, i hjärtat, i magen, ja ända ut i fingerspetsarna. Jag har sagt vad som behövde sägas, men jag ångrar mig ändå lite. Vill ordna allt, trots all skit. Vill reda ut och kämpa. Jag är inte den som ger upp i första taget, men nu måste jag inse att det inte går. Att jag skadar mig själv, håller värken vid liv.

Gråter i min ensamhet. Skriker inom mig själv när jag är med andra. Försöker sysselsätta mig och inte tänka. Försöker se allt det dåliga med dig, men det går inte. Jag behöver dig i dessa tider.

Jag vet att jag kommer gå ut i helgen i hopp om att träffa dig, fast jag kommer inbilla mig själv att jag gör det för att ha kul. Men det är ren och skär lögn. Jag ljuger så jävla bra. Ljuger för mig själv och andra, trots att jag är mer öppen än någonsin. Men jag har så ont. Så jävla jävla ont.

Jag har förlorat dig och snart kanske jag förlorar mormor också, fast på ett annat sätt. Vad vet jag om framtiden. Det enda jag vet är att jag inte kan krypa upp i din famn och gråta när det blir svårt, för vi har förstört det båda två. Hela jag är förstörd, återigen.

Jag orkar inte så himla mycket mer, trots att jag säger mig själv att jag gått igenom värre tidigare. Fast har jag verkligen det?

Varför ska jag alltid vara den som kämpar men bara får skit tillbaka?

Jag undrar varför jag kunde förlåta dig och lyssna, när du gjorde så många mer fel och aldrig lyssnade på mig.
Det är över nu, jag hoppas du ångrar dig djupt. Hoppas du känner samma klump i magen som ständigt förföljer.
Jag älskar dig, men jag måste rycka tag i mig själv och se vad fan jag gör mot mig själv när jag kämpar för dig.

Klick.

pic: weheartit

Jag tänker inte ge upp, jag tänker kämpa tills jag inte har mer kvar att ge.

Klick.

Hur blir man av med ångesten och magvärken?
Hur kan man få ensamhetens mörka hand att släppa greppet om en?
Hur får man något ogjort?
Hur slutar man älska någon som inte bryr sig, någon som inte är redo att kämpa.
Snälla berätta, hur gör man?

Klick.

Det gör så jävla ont i hjärtat. Han vill inte prata med mig, har stängt av mobilen och vägrar ha kontakt. Och det är till största del mitt fel, mitt mitt mitt.

Jag kan inte sova, tänker bara på honom. Ringer desperat till damen som svarar att han inte kan ta mitt samtal just nu, men jag får gärna lämna ett meddelande efter pipet. Jag söker honom desperat på facebook. Ja, jag är så jävla desperat. Okej om vi inte kan vara med varandra, det var väl kanske det jag trodde redan från början. Men jag klarar inte av att vara ovän med honom såhär. Vill vara nära nära nära. Klarar inte av att vi avslutade detta på fyllan, när ord som aldrig borde sagt sades och ord som borde sägas aldrig sades.

Det gör ont i hela kroppen och jag går som en zombie. Tänker mörka tankar och orkar verkligen inte mer. Ser djupa stup som möjligheter. Fan.

Ensamhet skrämmer mig något enormt, därför skrämmer framtiden mig. Jag är rädd för att jag kommer bli kvar här i min ensamhet. Utan något alls, utan någon alls.
Ja, jag är livrädd.

Klick.

pic: weheartit.com

Oj, känns som att jag missat mycket här. Men trots mitt långa uppehåll tycks ni hänga kvar, det gör mig så oerhört glad ska ni veta!

Det har hänt mycket sen sist eller kanske lite, beroende på hur man ser det.

Jag har hittat världens finaste kille, men han får mig fortfarande inte att känna som han. Även om jag inte kan tänka mig att vara utan honom och saknar honom när jag inte är med honom, så gör han mig inte så nervös som E. Så fort jag träffar E kan jag inte sluta tänka på honom, trots att han är så jävla dryg.

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska finna den rätta vägen och ta mig dit.
Egentligen vet jag ju vad som är rätt att göra, men jag kan inte. Det går inte, jag har försökt. Jag trivs så bra med honom och jag kan inte vara utan honom, men jag kan inte heller vara med honom. Förstår inte hur jag kan göra så här.

Varför komplicerar jag mitt liv så? Patetiskt

Klick.

Det är svårt det här med känslor, visst är det?
Men jag känner att jag inte orkar bry mig så mycket längre, inte orkar ta så mycket hänsyn. Tyvärr.
Så jag byter jag bana. Ser efter något nytt, fast ändå gammalt. Ser efter dig.

Kanske berättar jag om hur allt ändrades, någon dag.

Klick.

Jag är trött på att alltid vara duktig. Trött på att kämpa i skolan, få så många mvgn som möjligt, aldrig skolka, aldrig lämna in något för sent, alltid komma hem tidigt, höra av mig varannan timme. Trött på att göra allt för att ni ska vara stolta över mig, för att ni inte ska behöva oroa er över mig, och sedan få höra att jag är oansvarsfull. Få skit för att jag såg film med några kompisar på en onsdagkväll, trots att jag var ledig dagen efter. Får höra att jag borde ha varit hemma och vilat, för att jag är sjuk. Jag frågar om du tycker att jag endast ska sitta inne och tycka synd om mig själv månad efter månad. För så länge har jag varit sjuk. Men jag har inte låtit det hindra mig, inte låtit det göra mig ledsen. Jag har kämpat för att leva livet, men ändå ta hand om mig själv.

Jag är sällan borta. Sköter mig när det gäller allt. Vill inte höra "du är oansvarsfull". Vet att jag ständigt strävar efter att vara er duktiga dotter, för att jag vill det. Jag och ingen annan vill det. Men jag måste få leva mitt eget liv ibland också. Se en film eller två med vänner, en sen kväll. Vill att du ska lyssna på mig och inte säga att jag ränner på stan.

Det driver mig ur huset att höra sånt. Jag är arton, har aldrig haft en revolt. Men ni driver mig närmare kanten.
Förlåt, men jag vet inte om jag klarar av att vara så duktig länge till. Vad ska jag göra för att ni ska se hur bra jag varit mot er? Hur jag sätter era tankar i första hand.
Vad ska jag göra för att ni ska se mig som den jag är?

Hur ska jag vara för att ni ska vara nöjda? Snälla, berätta.

Klick.

Gör så jävla ont, känns så tomt. Kvävs av mina egna känslor.

Kan inte ens fokusera på att jag höll hans hand i min igår, när hans arm drog sig runt mig.

Känner bara hur du och jag raserat, tappat fästet. På grund av mig. Men jag kan inte, vill inte, orkar inte. Snälla. Prata bara med mig. Få mig så glad som du brukar.

Så. Jävla. Dum. I. Huvudet.

Ja, det är jag fan. Vill inte förstöra det här, ändå verkar det vara det enda jag gör. Fan.

Klick.

Blir så oerhört trött på mig själv.

Ger dig chans på chans. Blir lika besviken varje gång. Intalar mig själv att jag inte bryr mig, när det egentligen skär som tusen knivar.

Förstår mig verkligen inte på dig. Ena stunden är du sjukt på, vill prompt träffas. Sen helt plötsligt skiter du bara i mig, svarar inte på sms och glömmer allt du en gång sagt.

Jag vill inte erkänna det, men det gör ont.

Jag försöker och försöker, men vad kan jag mer göra? Har lovat mig själv att lägga dig bakom mig så många gånger, men jag kan inte hålla det. Fast nu, nu måste jag skona mig själv. Rädda mig själv från smärtan. Det här blir ändå inget, hur mycket jag än önskar det.

Fan.

Klick.