discoveryourself

Jag är trött på att alltid vara duktig. Trött på att kämpa i skolan, få så många mvgn som möjligt, aldrig skolka, aldrig lämna in något för sent, alltid komma hem tidigt, höra av mig varannan timme. Trött på att göra allt för att ni ska vara stolta över mig, för att ni inte ska behöva oroa er över mig, och sedan få höra att jag är oansvarsfull. Få skit för att jag såg film med några kompisar på en onsdagkväll, trots att jag var ledig dagen efter. Får höra att jag borde ha varit hemma och vilat, för att jag är sjuk. Jag frågar om du tycker att jag endast ska sitta inne och tycka synd om mig själv månad efter månad. För så länge har jag varit sjuk. Men jag har inte låtit det hindra mig, inte låtit det göra mig ledsen. Jag har kämpat för att leva livet, men ändå ta hand om mig själv.

Jag är sällan borta. Sköter mig när det gäller allt. Vill inte höra "du är oansvarsfull". Vet att jag ständigt strävar efter att vara er duktiga dotter, för att jag vill det. Jag och ingen annan vill det. Men jag måste få leva mitt eget liv ibland också. Se en film eller två med vänner, en sen kväll. Vill att du ska lyssna på mig och inte säga att jag ränner på stan.

Det driver mig ur huset att höra sånt. Jag är arton, har aldrig haft en revolt. Men ni driver mig närmare kanten.
Förlåt, men jag vet inte om jag klarar av att vara så duktig länge till. Vad ska jag göra för att ni ska se hur bra jag varit mot er? Hur jag sätter era tankar i första hand.
Vad ska jag göra för att ni ska se mig som den jag är?

Hur ska jag vara för att ni ska vara nöjda? Snälla, berätta.

Klick.

Gör så jävla ont, känns så tomt. Kvävs av mina egna känslor.

Kan inte ens fokusera på att jag höll hans hand i min igår, när hans arm drog sig runt mig.

Känner bara hur du och jag raserat, tappat fästet. På grund av mig. Men jag kan inte, vill inte, orkar inte. Snälla. Prata bara med mig. Få mig så glad som du brukar.

Så. Jävla. Dum. I. Huvudet.

Ja, det är jag fan. Vill inte förstöra det här, ändå verkar det vara det enda jag gör. Fan.

Klick.

Blir så oerhört trött på mig själv.

Ger dig chans på chans. Blir lika besviken varje gång. Intalar mig själv att jag inte bryr mig, när det egentligen skär som tusen knivar.

Förstår mig verkligen inte på dig. Ena stunden är du sjukt på, vill prompt träffas. Sen helt plötsligt skiter du bara i mig, svarar inte på sms och glömmer allt du en gång sagt.

Jag vill inte erkänna det, men det gör ont.

Jag försöker och försöker, men vad kan jag mer göra? Har lovat mig själv att lägga dig bakom mig så många gånger, men jag kan inte hålla det. Fast nu, nu måste jag skona mig själv. Rädda mig själv från smärtan. Det här blir ändå inget, hur mycket jag än önskar det.

Fan.

Klick.

(pic: weheartit.com)

Du förvånar mig.

Inget övertänkande nu.
Ska göra det bästa av det här, ta vara på chansen.
Men för allt i världen, inte inte inte övertänka och förstöra.

klick.

(pic:weheartit.com)

Tänk att det ska vara så svårt att förstå sig på sig själv ibland.

Jag tror att din uppmärksamhet gör mig svag.
Men jag vet inte vad jag ska tro om dig, du är fel. Så fel. Du är allt jag inte vill, men samtidigt så mycket som jag vill. Så mycket som han inte är. Så mycket som jag vill att han ska vara.

"Vi får ses någon dag", som att han ens skulle våga yttra något sådant i nyktert tillstånd.
Som att det någonsin kommer hända. Jag är färdig med att ta initiativ nu. Färdig med att våga, när han inte ens verkar försöka anstränga sig. Jag som trodde så mycket på det här, på oss.

(pic: weheartit.com)

Har inga ord, men ändå så mycket att säga.

Trasslar in mig.
Snubblar på osynliga trådar.
Bryr mig ändå inte så mycket, orkar inte ta till kraft att bry mig.
Låter det som sker ske.
Låter livet bestämma och struntar i allt vad heter ångest och beslut.

(Ledsen Maggio, men Walz överglänser dig)