Längesen
Jag minns den första personen som jag verkligen verkligen var kär i.
På den tiden var jag så blyg och osäker.
Vi fick en kort tid ihop och jag var villig att göra allt för att han skulle tycka om mig. Försökte på alla sätt och vis få honom att älska mig som jag älskade honom. Jag älskade att vara med honom, älskade att se honom skratta, älskade att få honom att skratta och älskade att han faktiskt var min. Min och ingen annans, det var mig han hade valt till sin.
Men hans känslor svalnade, medan mina stod fast där dom var i mer än ett år. Varje gång jag såg honom i skolan gick det ett lyckorus genom mig, bara för att sedan förvandlas till sorg över att han inte längre var min. Sorg över att enda stunden jag numera fick spendera med honom var på spanska-lektionerna två gånger i veckan.
Han undvek mig, strök längs skåpen och vek undan med blicken. Ung och naiv som jag var försökte jag återvinna honom på alla sätt. Trots att jag egentligen inte ville ha honom tillbaka, för att han sårat mig så mycket. Jag fick höra att han snackat skit om mig med en av mina bästa vänner och ändå fick jag fjärilar i magen varje gång jag såg honom. Jag minns att jag till och med köpte ett par nya lee-jeans, för att jag trodde att han skulle tycka om mig mer då. Om jag var snyggare och populärare. För jag var inte populär. Jag var inte heller vad man skulle kalla mobbad, men jag var osynlig och utfryst. Jag var den som alla lämnade när dom nådde upp till dom populära. Jag var den som alla kunde ta i nödfall, för att slippa vara ensamma.
Jag var den som ingen såg och nu såg inte ens han mig.
Jag har lärt mig skillnaden mellan falskt och äkta. Jag har lärt mig att insidan och inte utsidan räknas. Allt tack vare detta. Jag har lyckats få så underbara vänner nu. Vänner som har värderingar som handlar om annat än märkeskläder och makt.
För vem vill bli omtyckt för detta?
På den tiden var jag så blyg och osäker.
Vi fick en kort tid ihop och jag var villig att göra allt för att han skulle tycka om mig. Försökte på alla sätt och vis få honom att älska mig som jag älskade honom. Jag älskade att vara med honom, älskade att se honom skratta, älskade att få honom att skratta och älskade att han faktiskt var min. Min och ingen annans, det var mig han hade valt till sin.
Men hans känslor svalnade, medan mina stod fast där dom var i mer än ett år. Varje gång jag såg honom i skolan gick det ett lyckorus genom mig, bara för att sedan förvandlas till sorg över att han inte längre var min. Sorg över att enda stunden jag numera fick spendera med honom var på spanska-lektionerna två gånger i veckan.
Han undvek mig, strök längs skåpen och vek undan med blicken. Ung och naiv som jag var försökte jag återvinna honom på alla sätt. Trots att jag egentligen inte ville ha honom tillbaka, för att han sårat mig så mycket. Jag fick höra att han snackat skit om mig med en av mina bästa vänner och ändå fick jag fjärilar i magen varje gång jag såg honom. Jag minns att jag till och med köpte ett par nya lee-jeans, för att jag trodde att han skulle tycka om mig mer då. Om jag var snyggare och populärare. För jag var inte populär. Jag var inte heller vad man skulle kalla mobbad, men jag var osynlig och utfryst. Jag var den som alla lämnade när dom nådde upp till dom populära. Jag var den som alla kunde ta i nödfall, för att slippa vara ensamma.
Jag var den som ingen såg och nu såg inte ens han mig.
Jag har lärt mig skillnaden mellan falskt och äkta. Jag har lärt mig att insidan och inte utsidan räknas. Allt tack vare detta. Jag har lyckats få så underbara vänner nu. Vänner som har värderingar som handlar om annat än märkeskläder och makt.
För vem vill bli omtyckt för detta?
Kommentarer
Trackback
