discoveryourself

Många är rädda för att bli kära, att bli sårade och allt det där. Men jag är inte längre det, jag är rädd för att inte bli kär. Att stå där som ett fån när den andre är upp över öronen förälskad. Att än en gång känna att det inte gick. Så jag har slutat försöka. Slutat våga ta steget, nästan iallafall. För det finns en människa som jag tagit några kliv för, och jag undrar nu om jag ska sätta min gräns och backa eller ta två steg framåt.

Om man tänker på en människa var dag och kollar dennes facebook så ofta man kan, bör man ta steget då? Bör man våga sig framåt, trots att det kan gå åt helvete? Kanske inbillar hjärtat hjärnan att det är rätt, att det skulle kunna bli något? Jag hatar att jag tänker så mycket.