Crossfire

Jag tänker jämt - nästa gång jag ser honom ska jag verkligen titta på honom. Men varje gång slutar det med att jag viker undan blicken och försynt tittar mig efter axeln först när han gått förbi. Varje gång efter detta tänker jag att fan, nästa gång. Men det blir aldrig så.

Varje gång jag möter en kille som kryper in i mitt minne så undviker jag först, vågar sen och inser tillsist att det antigen var för sent eller för fel. Kan det inte få ändras nu.
Jag vill kunna se dig i ögonen och känna fjärilarna slåss för sitt liv för att försöka smita ut ur min mage, men dom är fast där dom är. Jag vill kunna krama om dig och hoppa jämfota av glädje efteråt. Jag vill kunna ligga bredvid dig och se dig sova och känna hur fantastiskt just det ögonblicket är. Jag vill att du ska vara min och att allt ska vara rätt.
Varför vill man så mycket?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0