discoveryourself

Har ni någonsin varit med om att ni trott att ni känt er bästa vän, men sen visar det sig att hon kanske inte var riktigt som ni trodde?

Jag hade en bästa vän, eller kanske har? jag vet inte längre... Som jag trodde var en person som alltid var glad, alltid ställde upp för sina vänner och förstod. En som satte sina vänner först. Men för var dag blir jag bara mer och mer förvirrad. Hon är kylig mot mig nu, det känns som att hon ständigt stöter bort mig. Men så helt plötsligt är den vän som jag känner tillbaka och vi skrattar ihop igen. Dock så försvinner detta ögonblick så fort jag tror att vi är där vi en gång var.

Vi hade ett gräl, som handlade om tillit kan man säga. Jag bad henne att lita på mig, men hon var förblindad av sina egna ord. Så jag sa ingenting istället, varför säga något när orden är lika värdelösa som tystnaden? Och hon blev då ursinnig.

Det gick någon dag och hon låtsades som om ingenting hänt. Jag kände mig som ett frågetecken som druknade bland sneda linjerade papper. Jag känner ännu ett snörre runt hjärtat när hon vänder den kyliga sidan till. Mitt i kylans inner ser jag också oförståelsen. Vi har tappat den tråd av förståelse, som jag en gång trodde fanns så starkt mellan oss.
Kanske var det därför jag aldrig berättade för dig vad som pågick i mitt huvud.
Kanske förstod jag någonstans i mitt undermedvetna att vi skulle hänga på en skör tråd en dag.

Jag hoppas att vår sköra tråd åter kan växa sig stark.