discoveryourself

Varför ska jag alltid vara den som kämpar men bara får skit tillbaka?

Jag undrar varför jag kunde förlåta dig och lyssna, när du gjorde så många mer fel och aldrig lyssnade på mig.
Det är över nu, jag hoppas du ångrar dig djupt. Hoppas du känner samma klump i magen som ständigt förföljer.
Jag älskar dig, men jag måste rycka tag i mig själv och se vad fan jag gör mot mig själv när jag kämpar för dig.

Klick.

pic: weheartit

Jag tänker inte ge upp, jag tänker kämpa tills jag inte har mer kvar att ge.

Klick.

Hur blir man av med ångesten och magvärken?
Hur kan man få ensamhetens mörka hand att släppa greppet om en?
Hur får man något ogjort?
Hur slutar man älska någon som inte bryr sig, någon som inte är redo att kämpa.
Snälla berätta, hur gör man?

Klick.

Det gör så jävla ont i hjärtat. Han vill inte prata med mig, har stängt av mobilen och vägrar ha kontakt. Och det är till största del mitt fel, mitt mitt mitt.

Jag kan inte sova, tänker bara på honom. Ringer desperat till damen som svarar att han inte kan ta mitt samtal just nu, men jag får gärna lämna ett meddelande efter pipet. Jag söker honom desperat på facebook. Ja, jag är så jävla desperat. Okej om vi inte kan vara med varandra, det var väl kanske det jag trodde redan från början. Men jag klarar inte av att vara ovän med honom såhär. Vill vara nära nära nära. Klarar inte av att vi avslutade detta på fyllan, när ord som aldrig borde sagt sades och ord som borde sägas aldrig sades.

Det gör ont i hela kroppen och jag går som en zombie. Tänker mörka tankar och orkar verkligen inte mer. Ser djupa stup som möjligheter. Fan.

Ensamhet skrämmer mig något enormt, därför skrämmer framtiden mig. Jag är rädd för att jag kommer bli kvar här i min ensamhet. Utan något alls, utan någon alls.
Ja, jag är livrädd.

Klick.

pic: weheartit.com

Oj, känns som att jag missat mycket här. Men trots mitt långa uppehåll tycks ni hänga kvar, det gör mig så oerhört glad ska ni veta!

Det har hänt mycket sen sist eller kanske lite, beroende på hur man ser det.

Jag har hittat världens finaste kille, men han får mig fortfarande inte att känna som han. Även om jag inte kan tänka mig att vara utan honom och saknar honom när jag inte är med honom, så gör han mig inte så nervös som E. Så fort jag träffar E kan jag inte sluta tänka på honom, trots att han är så jävla dryg.

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska finna den rätta vägen och ta mig dit.
Egentligen vet jag ju vad som är rätt att göra, men jag kan inte. Det går inte, jag har försökt. Jag trivs så bra med honom och jag kan inte vara utan honom, men jag kan inte heller vara med honom. Förstår inte hur jag kan göra så här.

Varför komplicerar jag mitt liv så? Patetiskt

Klick.