discoveryourself

Hatar att jag blev besviken över att inte se dig igår. Hatar att jag bara gick och väntade på dig. Hatar att jag blev glad när jag såg dina vänner, för jag tänkte att du kommit med dom. Hatar att jag letade efter din vilda kalufs. Hatar att jag verkligen trodde att du skulle komma, att du ville komma. Hur kunde jag inbilla mig att du frågade för att du trodde på något?

Jag orkar inte längre vara besviken.
Jag vill inte att du ska åka bort i tio veckor.
Vill kunna se dig och vill lära känna dig bättre.

Önskar jag tänkt på allt detta tidigare, när vi hade vår chans. Men vad hade jag väl kunnat göra? Gjort är gjort.
Nu blir det väl aldrig något mer. Jag ska lägga ner det, för min egen skull.

"Det är Torsdag idag. En helt vanlig Torsdag, men ändå inte.

Jag är så dålig på att tolka mig själv, mina känslor och min vilja. Vad vill jag egentligen?
Jag kysste honom igår, han som jag sett efter så länge.
Nu står jag här, utan att veta vad som händer. Vad jag känner. Han rörde mig så försiktigt, tittade försynt på mig genom luggens glipor. Jag undvek honom då, men försökte bevara något litet. För jag vill inte såra honom, han är för vacker för det.

Det slutar alltid så, att jag sårar någon. Kärlek är så svårt, i synnerhet när den uteblir. Jag vill finna mig själv hos honom, men tvekar av rädsla att inte känna. Rädslan att ge upp en gammal dröm.

Så jag stannar i tryggheten, hoppas på den. Trots att jag innerst inne vet att det är fel. Jag lurar mig själv och nu är det försent. Eller när är det egentligen försent?"

Patetiskt att det alltid är samma gamla visa. Fan, vad jag känner mig patetisk. Patetisk patetisk patetisk.