discoveryourself

Den här veckan har varit galen på alla sätt och vis. Den har innehållit stress, press, besvikelse, försvåning och någon sorts sorgfull lättnad. Lättad över att inte behöva anstränga mig så fruktansvärt mycket, sorg över att vi aldrig kom längre än så här. För vi har avslutat vårt kapitel nu, fast jag vet att vi lika gärna skulle kunna uppta det om några månader igen. När du kommit tillbaka. Det verkar vara så med oss - vi vill så mycket, men det kommer alltid så mycket ivägen. Om det så är något fysiskt som avstånd eller psykiskt som saknaden av mod.

Vem vet, kanske står vi där sen igen. Då ska jag vara mer redo, då ska jag våga ännu mer. För jag vill inte känna att jag förlorat något. Vill inte kunna tänka tanken "tänk om". Vill känna att jag gjort allt när det var möjligt.

Men jag tror att jag ger oss en paus nu, om jag ens kan kalla dig och mig för oss.