discoveryourself

Eller gör jag det.

Känner hur jag glider längre och längre ifrån gamla vänner.
Känner hur jag bygger upp allt fler murar för att skydda mig själv.
Jobbar så mycket jag kan för att skjuta ångesten framför mig.
Men det går inte att gömma sig för evigt, till slut kommer allt ikapp en.
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vet inte vart jag ska vända mig eller vilka beslut jag ska ta.
Känner hur allt som är dåligt äter upp det som en gång var bra.
Distanserar mig från omvärlden. Är rädd för livet och känslor.
Känner så mycket men samtidigt ingenting.
Skriker inombords, ropar på hjälp till ingen alls.
I vilken ände ska man börja?
Hur tar man tag i sitt liv och ångesten?

Klick.

Känner mig som ett tomt skal, men ändå är jag så fylld av värk och ångest. Det värker i hela kroppen, i hjärtat, i magen, ja ända ut i fingerspetsarna. Jag har sagt vad som behövde sägas, men jag ångrar mig ändå lite. Vill ordna allt, trots all skit. Vill reda ut och kämpa. Jag är inte den som ger upp i första taget, men nu måste jag inse att det inte går. Att jag skadar mig själv, håller värken vid liv.

Gråter i min ensamhet. Skriker inom mig själv när jag är med andra. Försöker sysselsätta mig och inte tänka. Försöker se allt det dåliga med dig, men det går inte. Jag behöver dig i dessa tider.

Jag vet att jag kommer gå ut i helgen i hopp om att träffa dig, fast jag kommer inbilla mig själv att jag gör det för att ha kul. Men det är ren och skär lögn. Jag ljuger så jävla bra. Ljuger för mig själv och andra, trots att jag är mer öppen än någonsin. Men jag har så ont. Så jävla jävla ont.

Jag har förlorat dig och snart kanske jag förlorar mormor också, fast på ett annat sätt. Vad vet jag om framtiden. Det enda jag vet är att jag inte kan krypa upp i din famn och gråta när det blir svårt, för vi har förstört det båda två. Hela jag är förstörd, återigen.

Jag orkar inte så himla mycket mer, trots att jag säger mig själv att jag gått igenom värre tidigare. Fast har jag verkligen det?