discoveryourself

Jag har ägnat dagen åt att fundera på hur mycket det är som måste passa ihop.
Hur mycket tiden och allt spelar in i hur det blir, hur allt blir. Om två blir en.

Jag tänkte även på hur mycket slumpen slår in. Fast ändå är det så mycket annat som måste klaffa för att slumpen ska fungera.

Men det är ju så mycket som måste stämma in. Önskar att allt kunde ha funkat den här gången.

Kanske sen, förhoppningsvis funkar det. Fast jag vill inte hoppas för mycket.

Kanske är det så att man bara vill ha det man inte kan få? Fast jag ville väl alltid ha dig, på sätt och vis.

Nej, nu babblar jag alldeles för mycket. Ville bara få det här ur mig.

Fan vad det gör ont i magen att se dig på facebook-chatten.

Det skärde till i magen när jag insåg att andra tycker om dig och att andra kan få dig, andra som är bättre än mig. Som vågar och vet vad dom ska göra.

Trögfattad tjej.

pic: weheartit.com

En doft av sommaren.
Linblont hår.
Salta vattenstänk och havsvattensdoft.
En trampolin och en hamn.
Måsar som skriker.
Två blyga personer som sitter bredvid varandra, solen som snart går upp.
Ljudet av människor som pratar.
Vetskapen att det blir som det blir, inget spelar någon roll.
En fin stund.

Samma personer på en trapp.
En av dem alldeles för berusad och en nykter.
En som berättar; jag tycker om dig. Du är fin.
En som försöker ta åt sig, men vet att det bara varar för ikväll.
Vet att detta är ljudet och doften av någon slags sommarkänsla.
Sommarattraktion.

Glädje.

pic: weheartit.com

Tänk att allt kan ändras så snabbt. Lika många tankar som jag ägnade dig förra veckan, lika få ägnade jag dig igår. Visst tänkte jag på dig, såg efter dig. Men inte på samma sätt. Jag kunde tänka på annat och inte se efter dig hela tiden. Jag kunde njuta av kvällen. Fast kanske var det för att jag visste att du inte skulle vara där.
Fan, nu önskar jag att vi pratade igen. Att du fanns här.

Lyssna.

Den här veckan har varit galen på alla sätt och vis. Den har innehållit stress, press, besvikelse, försvåning och någon sorts sorgfull lättnad. Lättad över att inte behöva anstränga mig så fruktansvärt mycket, sorg över att vi aldrig kom längre än så här. För vi har avslutat vårt kapitel nu, fast jag vet att vi lika gärna skulle kunna uppta det om några månader igen. När du kommit tillbaka. Det verkar vara så med oss - vi vill så mycket, men det kommer alltid så mycket ivägen. Om det så är något fysiskt som avstånd eller psykiskt som saknaden av mod.

Vem vet, kanske står vi där sen igen. Då ska jag vara mer redo, då ska jag våga ännu mer. För jag vill inte känna att jag förlorat något. Vill inte kunna tänka tanken "tänk om". Vill känna att jag gjort allt när det var möjligt.

Men jag tror att jag ger oss en paus nu, om jag ens kan kalla dig och mig för oss.

Jag drömde om dig inatt. Drömde att du vågade, och jag blev så himla lycklig.
Tills jag vaknade och insåg att det bara var en dröm.

Hatar att jag blev besviken över att inte se dig igår. Hatar att jag bara gick och väntade på dig. Hatar att jag blev glad när jag såg dina vänner, för jag tänkte att du kommit med dom. Hatar att jag letade efter din vilda kalufs. Hatar att jag verkligen trodde att du skulle komma, att du ville komma. Hur kunde jag inbilla mig att du frågade för att du trodde på något?

Jag orkar inte längre vara besviken.
Jag vill inte att du ska åka bort i tio veckor.
Vill kunna se dig och vill lära känna dig bättre.

Önskar jag tänkt på allt detta tidigare, när vi hade vår chans. Men vad hade jag väl kunnat göra? Gjort är gjort.
Nu blir det väl aldrig något mer. Jag ska lägga ner det, för min egen skull.

"Det är Torsdag idag. En helt vanlig Torsdag, men ändå inte.

Jag är så dålig på att tolka mig själv, mina känslor och min vilja. Vad vill jag egentligen?
Jag kysste honom igår, han som jag sett efter så länge.
Nu står jag här, utan att veta vad som händer. Vad jag känner. Han rörde mig så försiktigt, tittade försynt på mig genom luggens glipor. Jag undvek honom då, men försökte bevara något litet. För jag vill inte såra honom, han är för vacker för det.

Det slutar alltid så, att jag sårar någon. Kärlek är så svårt, i synnerhet när den uteblir. Jag vill finna mig själv hos honom, men tvekar av rädsla att inte känna. Rädslan att ge upp en gammal dröm.

Så jag stannar i tryggheten, hoppas på den. Trots att jag innerst inne vet att det är fel. Jag lurar mig själv och nu är det försent. Eller när är det egentligen försent?"

Patetiskt att det alltid är samma gamla visa. Fan, vad jag känner mig patetisk. Patetisk patetisk patetisk.

Ikväll? Ingen vet.

...

Jag tänker ofta på framtiden, vilka jag kommer umgås med efter skolan och hur många jag kommer tappa kontakten med. Om jag hittar någon som vill resa till samma ställen som mig, uppleva samma saker som jag vill.

Om jag får ett jobb och tjänar pengar till allt jag vill göra, och trivs med jobbet. Om jag kommer hamna i ett liv som jag trivs med.

Tänker på hur mycket jag och alla andra förändras, varje minut. Hur allt kan förändras så fort.
Tänker på att jag snart går in i ett nytt liv. Stadigt, men ändå vingligt. Vinglar in som en nyfödd kalv.

Jag är rädd att lämna det trygga jag har nu. Rutiner, familj och vänner. Men jag är så spänd och nyfiken på att kunna göra allt jag vill, allt jag någonsin drömt om. Jag känner mig lycklig över att kunna kasta mig ut över världen och lära känna fantastiska människor och se underbara saker. Jag vill bygga något eget.

Svårast kommer ändå bli att lämna familjen, som den mamma- och pappagris jag är. Jag älskar min familj, dom får mig att känna mig trygg. Dom får mig att må bra och står alltid redo att hjälpa mig. Jag vet att jag alltid kommer vara viktigast för dom och jag älskar dom för det Älskar att dom sätter mig före allt annat och älskar mig oavsett vad.

Det känns som att jag fallit in i någon slags dvala.
Jag är trött, men kan inte sova.
Tror det är för att det snurrar så mycket i knoppen.

Den här lördagen ska bli intressant, tror jag.
Den kanske blir helt ointressant. Det beror på dig, men även mig.

Äsch, vad jag babblar.

...

Det är konstigt att allt kan vara så himla rörigt och förvirrande. Att man aldrig kan komma fram till något om något, ingenting. Så fort man tror att man vet eller förstår något, så ändras allting och man står än en gång kvar som ett frågetecken. Varje dag skapar nya frågetecken och förvirrar de gamla frågetecknen än mer.

Jag vill kyssa dina läppar, men jag tänker att det är bäst att endast drömma. För i drömmens värld blir allt som man själv vill. I drömmens värld är allt möjligt och inget är särskilt komplicerat, såvida man inte vill att det ska vara det.

I drömmens värld vet jag precis vad jag vill, för det kan aldrig sluta olyckligt. I drömmens värld vet jag precis vad du tänker.

I drömmens värld har jag hur många försök som helst att rätta till fel och liknande. Är det något som inte funkar kan jag bara knäppa med fingrarna och ändra det, så att allt återigen blir perfekt.
Men perfekt finns endast i drömmens värld,
och hur uppskattar man något om det alltid är perfekt?

...

På något vis gör det ont i mig att se hus som ligger avsides. Hus som ligger mitt ute i ingenstans.
Det suger till i magen. Jag vet inte varför, det är ju inget konstigt med dom egentligen.
Kanske är det för att jag föreställer mig ensamheten som skulle kunna vara där, en kall vinterkväll. Jag föreställer mig att en människa sitter själv därinne, i den totala tystnaden. Hör endast ljudet av vinden som tar tag i huset och en och annan bil som kör förbi ibland. 
Jag ser en människa som känner mörkret och ensamheten tränga sig in igenom skinnet, som någon slags hemsk sjukdom.

Ursäkta det lilla utbrottet sist... Haha. Ibland behöver man få ur sig allting.

Jag har haft så oerhört svårt att rensa tankarna på sistone, och får jag inte göra det så snurrar det bara i huvudet. Det går inte hantera eller kontrollera någonting av det som sker i huvudet.
Skulle jag beskriva vad som pågår inom mig just nu skulle jag nog säga att det är mest kaos.
Som ett stökigt rum med saker slängda överallt ungefär.

Alltså åh... ursäkta språket, men fan vilken jävla frustration. Gaaaah. Nu ska jag ta en lång promenad och rensa tankarna.
Dumma mig och dumma dumma honom och dumma allt annat.

Återkommer med ett bättre inlägg senare.

klick.

Det gör ont, så fruktansvärt ont. Varje kroppsdel, från topp till tå, skriker av smärta.

Det gör ont att tappa forfästet. Ont att förlora all stabil mark under sig och istället kana på ny hal is.

Det gör ont att se sin vänskap med någon sakta men säkert brytas ner, ont att se hur det påverkar så mycket annat också.

Det gör ont att säga farväl till ett kapitel i sitt liv, som man trodde på. Det gör ont att vända blad. Ont att veta att man inte kan vända blad helt, fast det är det enda man vill.

Ont ont ont.
Allt gör så fruktansvärt ont ibland.

Tänk att allt kan ändras så snabbt.
Allt kan kännas rätt bra ena stunden, men efter endast några timmar har allt raserats.
Allt hopp har lämnat kroppen och sorgen över allt som varit och är tar åter över.
Det är så svårt att se ljuset i en milslång tunnel.

De såg varandra genom rummet, trots den folkmassa som stod mitt i. De kände inte varandra. Hade aldrig sett varandra. Ändå drogs de nu till varandra. De gick mot varandra genom rummet. Det var som att tiden stoppats.
Tystnaden var total, trots sorlet av människoprat runt dem. De såg inte människorna, hörde dem inte. De hade bara ögon och öron för varandra. Två okända människor som i ett ögonblick fann varandra.

En liten text jag skrev för några dagar sedan.

Tänkte tipsa er om en underbar film - My sister's keeper.
Har ni inte sett den så tvingar jag er att se den! Skämt åsido.. se den.

Bruna ögon.
En vilja, men även en blyghet.
Smala läppar, som så mjukt möter mina.
En lugg som lätt trillar ner i det lilla ansiktet.
En mystik i det klara, eller kanske en klarhet i mystiken.
Jag vill se mer.

Jag hade en gång en pojkvän som sa:
"Jag kommer alltid älska dig, även om du får tandställning."

Vi var inte tillsammans när jag fick tandställning.

(klicka på bilden, som är från weheartit.com, för att få en fin låt)

Det här året ska jag njuta.
Det här året ska jag ta så många chanser.
Det här året ska jag göra så mycket för första gången.
Det här året ska jag pressa mig själv till att göra sådant som jag egentligen inte riktigt vågar.

Det här året vill jag göra så mycket nytt och spännande och jag vet att det är möjligt.

Jag är så rädd. Rädd för mig själv och allt det här. Rädd för att jag som vanligt ska få kalla fötter och börja tvivla på mig själv. Rädd för att jag förlitar mig på viljan och kanske inte känslan.

Det hade varit enklare att bara låta allt rinna ut i sanden. Jag vill inte finna mig själv i en situation där jag återigen krossar en del av mig själv. Krossar mitt hopp.

Jag vill vara nära dig. Du är fasttejpad i mina sinnen.

Jag försöker ta mig i kragen och säga att det räcker nu, om jag inte försöker kan jag inte vinna.
Och vinna är ju vad jag vill, vinna dig.

Jag är inte beredd.
Jag är rädd.
Men jag är redo, redo att kasta mig ut.
Redo att hoppas på att du och jag en dag kan bli vi.
Jag är redo att våga försöka.