discoveryourself

(pic: weheartit.com)

När jag såg dig efter all denna tid som gått. Insåg jag att du förändrats på något vis, fast ändå inte.
Jag struntade i det då. Fast jag kunde känna att det blev spändare mellan oss.

Jag avfärdade dig förut när du sa att du verkligen tyckte om mig. Tänkte att det bara var något du sa, fast vad vet jag nu.
Då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna känna något mer för dig, göra något med dig. För vi är vänner. Och du är inte en sådan, en sådan jag får känslor för.

Men när du nu la dina armar runt min midja. Drog dina fingrar mot min bara mage. Höll om mig. Greppade mina händer och slingrade dina fingrar runt mina. När du var så nära mig som du bara kunde. När du satte dig med dina ben mot mina. När mina fingrar strök din bara nacke, för att du ville det. När det gick att ta på spänningen mellan oss.
När jag visste att jag för allt i världen inte fick vända mig om, mot dig. För då, då visste jag att du skulle fånga in mina läppar mot dina. Och det skulle bli så fel.

Vi är vänner, inget annat. Kan inte vara något annat. Det är inte dig jag känt något för, inte dig jag sett efter. Men ändå, så väcktes något då. Trots att jag kunde hålla emot när dina läppar snuddade vid mina för en halv sekund. För jag visste, vet, att det hade förstört oss. Vi kan inte göra det här. Kan inte.

Fast jag vet att jag antagligen inte kommer kunna stå emot i framtiden. Men det är ju inte dig, inte du.
Det är han, det var ju han.

Det kanske är mer längtan än kärlek, som någon så bra sa.