discoveryourself

Vad vill du mig egentligen? Snälla lek inte med mina känslor.

Ändå är det som 300 kg sten lyfts från mina axlar, men jag tycker inte om ensamma kvällar.

Folk tror kanske att jag inte tycker om dom, inte vill lära känna dom. Dom kanske tror att jag är trist och tråkig, folk antar så mycket. Sanningen är att det är inte jag. Det är alla dessa människor som gjort mig blyg och försiktig. Men jag har även fått ut något av det, jag kan så lätt genomskåda er. Genomskåda er falskhet och liknande. Jag ser hur ni är glada och låtsas vara trevliga, men sedan bara vänder ryggen till. Det är endast en fasad, som jag själv inte kan leva med. Därför väljer jag min egen väg, struntsamma vad ni tror.

(gammal text)

Hur vet man om man saknar någon, eller bara bilden av någon? Åh, varför finns det inte en knapp för problemlösning? "Hjälp - på", tack. Det känns ända ner i magen. När jag sitter själv är det svårt att tänka på annat, hoppas på annat. Men till sist släpper det väl.

Allt är så jävla rörigt, så svårt. Kanske därför jag ser dig som en enkel lösning? Jag hoppas inte.

Det är så mycket jag vill göra, jag vill vara galen och springa vid havet om natten. Jag vill skrika rakt ut i luften och väcka fiskmåsarna en varm sommarnatt. Jag vill lära känna nytt folk och skratta dagarna i ända. Jag vill rulla i gräset och plocka blommor från någons tomt, bara för att jag kan. Jag vill ha cykelrace mitt i vägen och jag vill komma hem till en säng. En säng som inte är tom. Jag vill ha barbenta ben och värme. Jag vill ha sommar.


- Jag blir aldrig nöjd. Jag vill inte ha något som är bra, jag vill ha något som är fantastiskt. Något som får mig att le och hoppa. Jag vill ha något som får det att bubbla i magen, och jag önskar att det kunde vara du.
Men bra är så mycket enklare. Fast jag borde antagligen lämna det helt. Inte nöja mig med något bra och äntligen inse.

Det är Torsdag idag. En helt vanlig Torsdag, men ändå inte.

Jag är så dålig på att tolka mig själv, mina känslor och min vilja. Vad vill jag egentligen?
Jag kysste honom igår, han som jag sett efter så länge.
Nu står jag här, utan att veta vad som händer. Vad jag känner. Han rörde mig så försiktigt, tittade försynt på mig genom luggens glipor. Jag undvek honom då, men försökte bevara något litet. För jag vill inte såra honom, han är för vacker för det.

Det slutar alltid så, att jag sårar någon. Kärlek är så svårt, i synnerhet när den uteblir. Jag vill finna mig själv hos honom, men tvekar av rädsla att inte känna. Rädslan att ge upp en gammal dröm.

Så jag stannar i tryggheten, hoppas på den. Trots att jag innerst inne vet att det är fel. Jag lurar mig själv och nu är det försent. Eller när är det egentligen försent?

Rädsla har förstört så mycket för mig, omedvetet och medvetet.

Jag är rädd när jag skriver och det stoppar orden. Jag är rädd för att visa mig själv för andra, visa mitt riktiga jag. Jag är rädd för att misstolkas och bli ensam.

Jag är rädd för att göra folk besvikna. Rädd för att göra mig själv besviken. Rädd för att göra fel och rädd för att förlora. Förlora människor, krafter och först och främst mig själv.

Jag har tagit mig förbi detta till viss del. Jag vet vart jag har mig själv och ingen kan ta det ifrån mig. Men jag är trött på att vara rädd. Så nu testar jag mina vingar, sakta men säkert. Hoppas på en början på något nytt och bra.

Ändå tog det mer än en månad innan jag tog tag i det.

Välkommen till min blogg och mina tankar, gamla som nya, små som stora.