discoveryourself

Det är svårt med ord.
Det är så lätt att inte tänka sig för. Lätt att förvirra med ord, vilseleda.
Men det handlar inte bara om själva orden, det handlar även om tanken och modet.
Uppenbarligen.

Ett ögonblick. Ett ögonblick som inte fanns, men borde finnas.
En händelse. En händelse som fanns, men skapade så många frågor.
Skapade tvivel, hopp och tröstlöshet.

21/9-10

Jag skrev ett sms till honom igår. Vi har gjort så ett tag nu, skrivit först varannan gång. Tiden mellan smsen halveras för varje gång, nästan komiskt. Men varje gång är det han som slutar skriva, efter att han skrivit ungefär fem sms. Ändå skickar han sen igen efter några veckor. Varför gör han så? Helt ologiskt.

Jag orkar inte att det blir såhär när jag väl tar mig i kragen och försöker. Jag tappar hoppet och orken varje gång, men sen blossar det upp igen. Upp och ner.
Förstår inte varför jag ens tar alla mina krafter till att försöka när det ändå alltid slutar med att jag sitter i ett förvirrat tillstånd? Äsch.

Kolla in dom här teckningarna. Sånt här är galet imponerande.

Trots att man står omringad av hundratals människor och världen egentligen borde vara en gungande lyckoplats, kan man inte se något annat. Inte se någon annan än den man vill se, den man vill ska vara där.

Vi var ute igår, jag och mina vänner. Några killar kom fram till mig, men jag kunde inte koncentrera mig på dom. Ville inte koncentrera mig på dom. För han tog upp all plats i mitt huvud. Tanken att strunta i alla konsekvenser och springa fram och kyssa honom slog mig till och med. Men jag fick aldrig chansen, för han var aldrig där. Alla var där, men inte han.
Så jag såg ingen där, för där fanns ingen jag ville se.

Har ni någonsin varit med om att ni trott att ni känt er bästa vän, men sen visar det sig att hon kanske inte var riktigt som ni trodde?

Jag hade en bästa vän, eller kanske har? jag vet inte längre... Som jag trodde var en person som alltid var glad, alltid ställde upp för sina vänner och förstod. En som satte sina vänner först. Men för var dag blir jag bara mer och mer förvirrad. Hon är kylig mot mig nu, det känns som att hon ständigt stöter bort mig. Men så helt plötsligt är den vän som jag känner tillbaka och vi skrattar ihop igen. Dock så försvinner detta ögonblick så fort jag tror att vi är där vi en gång var.

Vi hade ett gräl, som handlade om tillit kan man säga. Jag bad henne att lita på mig, men hon var förblindad av sina egna ord. Så jag sa ingenting istället, varför säga något när orden är lika värdelösa som tystnaden? Och hon blev då ursinnig.

Det gick någon dag och hon låtsades som om ingenting hänt. Jag kände mig som ett frågetecken som druknade bland sneda linjerade papper. Jag känner ännu ett snörre runt hjärtat när hon vänder den kyliga sidan till. Mitt i kylans inner ser jag också oförståelsen. Vi har tappat den tråd av förståelse, som jag en gång trodde fanns så starkt mellan oss.
Kanske var det därför jag aldrig berättade för dig vad som pågick i mitt huvud.
Kanske förstod jag någonstans i mitt undermedvetna att vi skulle hänga på en skör tråd en dag.

Jag hoppas att vår sköra tråd åter kan växa sig stark.

Jag minns den första personen som jag verkligen verkligen var kär i.
På den tiden var jag så blyg och osäker.

Vi fick en kort tid ihop och jag var villig att göra allt för att han skulle tycka om mig. Försökte på alla sätt och vis få honom att älska mig som jag älskade honom. Jag älskade att vara med honom, älskade att se honom skratta, älskade att få honom att skratta och älskade att han faktiskt var min. Min och ingen annans, det var mig han hade valt till sin.

Men hans känslor svalnade, medan mina stod fast där dom var i mer än ett år. Varje gång jag såg honom i skolan gick det ett lyckorus genom mig, bara för att sedan förvandlas till sorg över att han inte längre var min. Sorg över att enda stunden jag numera fick spendera med honom var på spanska-lektionerna två gånger i veckan.

Han undvek mig, strök längs skåpen och vek undan med blicken. Ung och naiv som jag var försökte jag återvinna honom på alla sätt. Trots att jag egentligen inte ville ha honom tillbaka, för att han sårat mig så mycket. Jag fick höra att han snackat skit om mig med en av mina bästa vänner och ändå fick jag fjärilar i magen varje gång jag såg honom. Jag minns att jag till och med köpte ett par nya lee-jeans, för att jag trodde att han skulle tycka om mig mer då. Om jag var snyggare och populärare. För jag var inte populär. Jag var inte heller vad man skulle kalla mobbad, men jag var osynlig och utfryst. Jag var den som alla lämnade när dom nådde upp till dom populära.  Jag var den som alla kunde ta i nödfall, för att slippa vara ensamma.
Jag var den som ingen såg och nu såg inte ens han mig.

Jag har lärt mig skillnaden mellan falskt och äkta. Jag har lärt mig att insidan och inte utsidan räknas. Allt tack vare detta. Jag har lyckats få så underbara vänner nu. Vänner som har värderingar som handlar om annat än märkeskläder och makt.
För vem vill bli omtyckt för detta?

Jag tänker jämt - nästa gång jag ser honom ska jag verkligen titta på honom. Men varje gång slutar det med att jag viker undan blicken och försynt tittar mig efter axeln först när han gått förbi. Varje gång efter detta tänker jag att fan, nästa gång. Men det blir aldrig så.

Varje gång jag möter en kille som kryper in i mitt minne så undviker jag först, vågar sen och inser tillsist att det antigen var för sent eller för fel. Kan det inte få ändras nu.
Jag vill kunna se dig i ögonen och känna fjärilarna slåss för sitt liv för att försöka smita ut ur min mage, men dom är fast där dom är. Jag vill kunna krama om dig och hoppa jämfota av glädje efteråt. Jag vill kunna ligga bredvid dig och se dig sova och känna hur fantastiskt just det ögonblicket är. Jag vill att du ska vara min och att allt ska vara rätt.
Varför vill man så mycket?

God jul fina ni!

Eftersom dom flesta av er antagligen hört godingarna "mer jul", "tänd ett ljus" och liknande. Så tänkte jag bjuda på några fina moderna jullåtar, ni finner dessa längst ner i inlägget.
Jag hoppas er jul blir riktigt underbar, att ni får fina julklappar och smaskar i er mycket gott. Jag ska försöka göra allt detta lite extra för min morfars skull, då han ligger på sjukhus. God jul var det där... Men det ordnar sig!
Under denna höst har jag, genom att möta människor som har det svårt, lärt mig att glädjas åt det lilla, alltid försöka se det positiva i allt och tänka på hur bra jag har det jämfört med vissa andra.

Ta hand om er!

Home for christmas
My grown up christmas list

Sådant som bara händer.
Sådant som man aldrig vet.
Sådant som får bli som det blir.                                                      
Sådant som du kan sakna.
Sådant som kan gå rätt, men även helt fel.

Skrivet 2009.

Hon gick ensam i den stora mörka staden, en sen kväll i November.
Det var kyligt ute, de första skira snöflingorna föll från skyn.
Stadens gator var tomma, men ändå hördes bilarnas buller som avbrott i denna tomhet.
Hon slog sig ner vid hamnkanten. Såg stadens ljus bre ut sig i mörkret framför henne och båtar som färdades fram vid flodmynningen.
En svag bris rörde hennes långa hår och förde med sig den salta tår som hängde vid hennes ögonvrå.
Detta var en kväll som påminde henne om hur liten hon var. Hur ensam hon var.

En liten text som jag skrev i höstas.

Ni vet sån där glädje som känns i hela kroppen? Som sprider sig från topp till tå, så det spritter i hela kroppen? Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen idag, så fruktansvärt glad och nöjd som jag kände mig. Att få bekräftelse för att man faktiskt är bra och att man lyckats med något man kämpat så hårt för, det är en underbar känsla. Synd att lyckan stannar kvar alldeles för kort stund bara... Men nu är det nya tag och ny energi, kan jag lova.

Imorgon är det bara att ta tag i nästa sak. Jag måste bestämma mig om dig. Fast vem lurar jag, jag kommer aldrig bestämma mig.
Jag vet att jag kommer fortsätta att vela fram och tillbaka...
Varför är det så svårt att lita på sig själv, och andra för den delen?

Många är rädda för att bli kära, att bli sårade och allt det där. Men jag är inte längre det, jag är rädd för att inte bli kär. Att stå där som ett fån när den andre är upp över öronen förälskad. Att än en gång känna att det inte gick. Så jag har slutat försöka. Slutat våga ta steget, nästan iallafall. För det finns en människa som jag tagit några kliv för, och jag undrar nu om jag ska sätta min gräns och backa eller ta två steg framåt.

Om man tänker på en människa var dag och kollar dennes facebook så ofta man kan, bör man ta steget då? Bör man våga sig framåt, trots att det kan gå åt helvete? Kanske inbillar hjärtat hjärnan att det är rätt, att det skulle kunna bli något? Jag hatar att jag tänker så mycket.

Ibland kan jag vara så rädd att något ska inträffa att jag inbillar mig att det gör det. Att mina vänner tröttnar på mig eller att folk snackar skit bakom ryggen på mig. Rädslan blir så stark att det knyter sig i magen på mig. Det känns lite som en boaorm som kramar sitt byte. Jag blir förblindad av rädslan och ser inget annat, så jag vrider mig bort och stänger ute alla andra. Allt för att undvika att falla ner på djupet igen. Jag vägrar vara där jag en gång var, vara den jag en gång var.

ibland undrar jag om jag finns just för att ta emot motgångar, men sen tänker jag på allt det bra jag faktiskt har. fan att det ska vara så svårt ibland bara.

jag är jag i min ensamhet igen, verkar det som.

och jag bara undrar vart allt jag trodde fanns tog vägen